.

Jag undrar egentligen bara en sak. Varför är det en allmän uppfattning om att man är lite som ett offer när man är singel? Att man är lite över 25 år och inte har hittat sin livs kärlek är väl inte hela världen.... eller? Jag vägrar att någonsin bli desperat. Nu försöker ju t ex mina kära väninnor skapa en kampanj för att gifta bort mig. Varför då? Är det för att jag ska sluta kalla Majja för toffel när hon är hemma med Pojken eller för att vi ska kunna umgås i par tillsammans? Just nu trivs jag bra med mitt liv och har inga problem med att fylla upp kvällar och helger. Såklart att jag också vill hitta min själsfrände...  men jag sitter hellre vid barnbordet på nästa bröllop än har något halvdant!